29
Jul
12

Tre-årigt mästerskap i att lura sig själv

När somliga saker uppdagas, saker som handlar om vem du intalat dig själv att du är men aldrig var, så kan det ta omvägen förbi det pinsamma uppvaknandet och bara sälla sig till erfarenheter direkt. Det är skönt att veta att det finns genvägar in, som skapats av det undermedvetna men vars existens du stoiskt kämpat mot att erkänna.

Jag har nu under knappt en vecka upplevt detta. En revidering av min bild av mig själv, bara genom något så enkelt som ett möte med någon från ett förflutet jag trodde jag försökt glömma. Som en Etch-A-Sketch skakades tre års täckande kludd bort och det gjordes en råbandsknut mellan två livslinjer.

Jag minns igen; jag vågar minnas. Det är som skillnaden mellan Borges Zahir och Aleph; att stirra och tänka sig blind och sedan luta sig tillbaka och skåda helheten.

Det är så sällan man är i tillstånd där man kan förvåna sig själv och jag ämnar ta varje tillfälle att uppleva det.

28
Jul
12

Reliker från förr

Nedpackningen av det jag äger har hittills avslöjar många intressanta fynd från förr. Här är en dikt från min tid i lumpen, 2002, där jag misstänker att jag under en ledig helg träffade en r’n’b-sjungande skönhet som det inte blev något med den helgen.

20120728-162641.jpg

“Minnet sorterades undan och glömdes.” Skitsnack, vi träffades nästa helg igen.

26
Jul
12

Hjärtat är ett trubbigt instrument

Livet snurrar återigen, mattan har ryckts bort från under mig och det jag inte var beredd på kommer som ett njurslag igen.  Jag redan skrivit om förra gången men det är lika brännande varje gång. Åh, jag läser det igen och jag vet hur jag var, hur jag är.

Billie Holidays version av These Foolish Things är så helt bedårande. “…and still my heart has wings”; jag hade kommit längre i mitt arbete att gå vidare då än vad jag har just nu. Mitt hjärta har inga vingar än.

Men det är en märklig tid, då hjärtat brister, då förhållanden smulas sönder som torra kryddor. Att snabbt transporteras många mil från den man var, där man trodde man stod stabilt, och se sig själv igen i nytt ljus, ensam med ett begär att gå både bakåt och framåt. Världen är helt plötsligt så skarp igen, förnimmelser är som nålstick, tankar känns som om de har varit otänkta tidigare; allt penetrerar och känns så verkligt.

Det är synd, för jag kände att uppleva det där var just vad jag ville bort från senast. Det tog kål på mig, jag orkade inte med det längre. Jag behövde döva det, och jag fann det i ett förhållande. Nu är den där igen, den känslan jag glömt bort men som tog mig tillbaka med öppna armar när jag vacklade ut genom dörren. Livet är pregnant med mening igen, dags att börja tyda bildskriften igen.

Läste om Neil Gaimans nionde Sandman-album nyligen, och fastnade på en passage som jag vet att jag skrev ner senast jag läste den också:

I’ve been making a list of the things they don’t teach you at school. They don’t teach you how to love somebody. They don’t teach you how to be famous. They don’t teach you how to be rich or how to be poor. They don’t teach you how to walk away from someone you don’t love any longer. They don’t teach you how to know what’s going on in someone else’s mind. They don’t teach you what to say to someone who’s dying. They don’t teach you anything worth knowing.

Det är dags att luta huvudet bakåt och gå dervisch ut i blåsten igen.

25
Mar
11

Två vantar och en avbön

Tiden är knapp och inte mycket hinner varken skrivas eller tänkas. Sittandet på dubbla stolar börjar ta ut sin rätt, och jag längtar bara efter att bli färdig med mitt exjobb så att jag kan återvända till en ordnad existens.

Under vintern och början av våren har jag fotograferat alla ensamma vantar jag sett på Malmös gator. De är många, och de ser lika ensamma ut allihop. Det är något oändligt sorgligt med en ensam vante som ligger mitt på en trottoar tycker jag, och jag har därför tagit det som min uppgift att dokumentera deras ensamhet. Här kommer två stycken.

 

Vante utanför Coop Nära vid Nobeltorget.

Bilderna är tagna med min HTC Desire och behandlade en smula. Inte världens bästa kvalitet kanske, men det fyller sin funktion.

 

Utanför Stadsbibliotekets entré.

Åh, det finns mer. Det kommer så småningom.

 

 

 

 

18
Feb
11

The Great Gatsby återigen

Såg ett inlägg på Susanne Möllers (spelrecensent på DN) blogg om ett NES-spel som bygger på The Great Gatsby, nu adapterat så det kan köras i webbläsare. Helt fantastiskt tyckte jag och läste glatt om detta litterära plattformslir där man rullar hatt på riktigt. Historien bakom varför det nu fanns tillgängligt på nätet var tydligen att någon hade hittat en kassett på en loppis och gett sig fan på att föra ut det till världen igen, men det var dock inte sant. Två tjommar har helt sonika suttit och kodat denna NES-pastisch och gett den till världen.

Det är otroligt likt Pandaland, fast med försöket att se ut som ett ännu äldre spel än det gjorde. Hela upplägget är dock vansinnigt likt. Snyggt gjort är det i alla fall.

Nu kan man till slut få studsa i The Great Gatsby. Känns bra.

27
Jan
11

Anteckningar från ett källarhål, 2011

Blatant stöld av titel, men den passar sinnestämningen som jag dragits med idag. Fick ett rum på andra våningen i Mattehuset i Lund, men det känns som ett källarhål ändå. Väggar av betong, målade vita med en hint av peach. Kvävande bara det, men sedan fanns det inte en tillstymmelse av Wifi-signal som tog sig in. En peachtonad bunker. Dagen blev väldigt produktiv utan nätåtkomst, men vldigt ensidig. Det var vad jag behövde och hela anledningen till att jag sitter där, men lite sorgligt är det ändå.

Fick mycket gjort som sagt. Säkte tiden som min kod tog med en faktor 10, vilket troligtvis säger mer om min tidigare implementation än min programmeringsförmåga dock. Synd att det fungerade bättre när jag släppte min vackra objektorienterade approach och stångade problemet rakt på istället med simpla datastrukturer och odynamisk hantering.; jag skrotade ett objekt som jag lagt två dagars arbete på för en tråkig jävla matris. C’est la vie, non?

Tiden från då bloggen somnade in har jag spenderat på fyra områden: skönlitteratur, datorspel, fotografering av ensamma vantar på trottoarer och självransakan. De nästa inläggen kommer behandla dessa ämnen i den ordningen.

Runt klockan sex på eftermiddagen kände jag för en kaffe, för att ta mig sista biten där jag satt i min eleverade bunker i Lund. Jag gick ner till caféet i huset för att se om de hade något kvar från bryggare; för att undvika automatslasket om det gick. På disken stod ett stort antal stålbunkar, bakom den tre unga män i vita rockar med hårnät. Jag stegade fram och frågade en av dem om det möjligtvis fanns lite kaffe kvar att köpa. Det blev tyst, och i denna tystnad tittade jag ned i kärlen på disken; de innehöll en stor mängd fläskkotletter som de hade stått och gnidit in i vad jag tyckte såg ut som torkad oregano. De var alla ganska kraftiga (vilket märkligt nog alla av hankön verkar vara som arbetar för den sektionens jag-har-ingen-aning-om-vad-det-heter-men-typ-matlag) och lyssnade på någon metal när de stod där med grisdelar och fördelade Kockens kryddor över dem. Han svarade, “Kaffe? Men vi håller ju på att förbereda en sittning!” Ja, oj då, vad synd svarade väl jag och gled därifrån; jag vände mig om och då stod han och pratade med sina kompisar och pekade på mig. Jag gick iväg till den lortiga kaffeautomaten och köpte en ljum tékaffe för tre spänn och retirerade till min bunker. Hade jag haft en svans kan ni tänka er var den befann sig under exodusen.

Det är svårt när man inte är insatt i studentikosa standardprocedurer. Man är lovligt byte för vilken sektionsengagerad stolle som helst, bara för att de kan det gängse schemat i huset. Det är verkligen en liten minivärld där folk blir sekulariserade och sedan berättar historier från den tid de “gick på teknis” eller “låg i Lund” eller vad fan de nu säger. I måndags blev en kille irriterad för att jag värmde mat vid tre; just då som han skulle diska tallrikarna i microvågsugnarna. Chill Winston sa jag inte, men oj då förlåt.

Nytt uppdrag: Skapa eget microkosmos i peachbunkern och ge dem hårt mot hårt.

F.ö. satt tio personer och spelade Magic när jag värmde mat idag. Det är inte så jävla mycket att vara rädd för…

24
Jan
11

Nyx

Det har varit en lång natt; en tid då jag inte har velat tala, då jag inte vetat vad jag skulle säga eller varför jag skulle säga det. Jag har varit stum, men tänkt en hel del. Nu är det dags för en pånyttfödelse i textuell bemärkelse.

Mina vardagar pendlar mellan att jobba med programmering och att programmera för mitt exjobb; en inte alltför stor bredd i vad som händer kan tyckas. På onsdag får jag en nyckel till ett rum i Mattehuset där jag kan sitta och jobba, något jag försökt undvika i största möjliga utsträckning. Men hemma får jag inte mycket gjort förutom på nätterna, och det har blivit en grogrund för dåligt leverne.

Jag avskyr verkligen Lund. Jag kände det när jag gick från Ariman, där jag hade programmerat och druckit öl i tre timmar, genom staden och mot tågstationen. Lund är ett monument över allt som gått fel i mitt liv. Det enda som nu får mig att återvända är för att avsluta min utbildning – det enda bra jag fått med mig från Lund och den var i och för sig väldigt bra. Att knyta ihop säcken och äntligen kunna bandagera detta blödande sår i min själ med gasbinda och kompress och låta det läka i skymundan.

Ett nedslag i ett av Lunds skrymslen. Konstverket till vänster heter Lagom, vem som gjort det har jag aldrig brytt mig om att ta reda på. Det står utanför Gamla Kirurgen, Kvarteret Paradis i Lund. Det står inuti en häck, nära ett galler och jag tror inte så många av studenterna som passerat det någonsin har reflekterat något särskilt över det, någon kanske har kissat på det på sin höjd. Högst upp finns en liten rund urgröpning, som nu i januari var fylld med fruset vatten. Det är ett lagomt bra konstverk, vilket omedelbart gör att det blir ett skitdåligt dito.

En sen natt när jag och en norrländsk björn skulle gå hem från någon kalasering så gick vi förbi Lagom och tittade. Vi blev provocerade av dess lagomhet och stjälpte den stackars stenstoden rätt in i det omkringvarande buskaget. Glada i hågen efter ett sådant ställningstagande gick vi en bit därifrån innan stannade, hade en snabb överläggning och kom fram till att det där inte var ett lagomt bus. Med alla krafter vi kunde uppbåda runt tre-fyra på natten fick vi Lagom på fot igen. Vi vinklade rätt den och lade i ordning löven runt om så att det inte skulle se suspekt ut. Sedan gick vi hem utan att prata så mycket mer.

Sådant brukar jag tänka på under sömnlösa nätter. Misslyckade utbrytningsförsök, felvinklade bredsidor som missade öppet mål. Stunder då jag backade tillbaka och suddade ut kanterna på de uttryck jag lämnade. Det är så jag upplever Lund.




H-bot

Networked Blogs

Be notified when something is posted!

Join 1 other follower